Tisdag den 2/1

Igår hade vi en tråkig dag men ibland måste man ta beslut som man egentligen inte vill men för någon annans bästa.

Vi blev till slut tvungna att låta vår älskade Gunnar somna in 16 år och ungefär 8 månader gammal vilket översatt skulle bli ungefär 84 människoår.

Han fick som så många andra besvär med kisseriet och han hade svårt att kissa, vilket vi märkte då han här gick på lådan.

Så direkt på morgonen på det nya året ringde Inger till veterinären på Djurkliniken i Umeå och fick direkt en akuttid klockan 10

Egentligen lite tidigare men vi skulle ju åka häriftån Vindeln och det var kallt ute.

Men vi kom iväg och körde försiktigt till stan och fick komma in.

Sedan tog en vänlig personal hand om oss och, ja det blev väl en fin stund även om tårarna rann.

Men vi och Gunnar har väl fått fina +16 år tillsammans och jag kan bara säga att han har varit en väldigt snäll och klok katt.

Även mot mina undulater och parakiter var han snäll.

Men det var en höstdag 2007 då han kom och strök sig mot Ingers ben där hon satt och rensade bär ute på altanen.
Sedan stannade han hos oss utan att bry sig om sin mor och syskon som sprang lös ute på Rengård 3 km från sitt hem.

Bilderna som kommer har hamnat i oordning och jag orkar bara inte sortera upp dem bättre.

En av de första bilderna där han ligger på fåtöljen i stugan .

Julpynt tittade han på och lät det vara fint.

Fåglarna fick komma ut när det var väder och Gunnar låg gärna uppe på en bur, vakta eller bara för att det var högre upp?

Också en av de första bilderna.

Det här var nog första bilden på Gunnar.

Husse var skön även om jag tror att han föredrog matte.

Dagen efter så fick han leka på gräsmattan.

Det var sonen Anders som kastade sig på sin moped och körde de 4½ milen till oss för att leka med Gunnar.

Även deras lillmatte från gården där han föddes kom upp till oss och vi fick behålla honom, även om hon sa att det var en hona.

Klättra och spana som en katt gärna gör.

Men ung blir gammal och tidigare i höst fick han smörgåsskinka av matte.

Var man inte snabb nog så kom tassen upp.

Otal är de gånger man såg han spatsera iväg åt något håll som här på Vallmovägen där han bodde nästan hela sitt liv.

Förutom ute i skogen på Rengård innan han bestämde sig att bo med oss.

Stugan fick han inte komma till förrän han kanske var 5 år, jag var rädd att han skulle rymma och barnen bodde ju hemma och kunde ta hand om han då vi var i stugan.

Men för ett år sedan fick vi lägenheten här i Vindeln och i april gick Inger i pension så vi flyttade då till stugan där jag och Gunnar bodde ända till i höst, Inger bodde mest hos oss men åkte även till Jönköping någon vecka och i höstas åkte vi ned en vecka och hade kattvakt i stugan.

Men då märkte vi att Gunnar var ledsen då vi kom hem igen och det kändes hårt.
Vi tog även en husvagnstur i tre dagar och det gick bättre för Gunnar att vara själv med grannflickan som såg till han.

Nu har han vandrat iväg på sin sista resa och vi måste komma över sorgen efter vår lilla Gunnar. 

Men han slipper då gå ut och kissa en sådan dag som vi nu har här i Vindeln med -35° här ute.

Men solen kommer upp som den gjorde igår.

Här är de sista bilderna på Gunnar som jag tog igår men i datorn finns åtskilligt med foton på lilla vännen.

Så jobbigt att skriva det här inlägget men jag ser det som ett måste.